Nyhet 18 oktober 2015


Begreppsförvirring och principupplösning


Grannen i Georgetown, mysig stadsdel i USA:s huvudstad Washington, var inte så noga med kvitton. När han ringde efter taxi kom hans privata limousintjänst, en luftkonditionerad Lincoln med uniformerad kvinna vid ratten. Han betalade alltid kontant, sköna gröna dollar, rundhänt eftersom det låg i affären att han ville gynna denna form av etniskt småföretagande, ett slags exklusiv svarttaxi i dubbel bemärkelse.


Publicerad på SvD.se den 18 oktober 2015:

Det var en välsignelse i en korrupt stad där det var hopplöst att ringa en växel efter bil, och där priset reglerades efter zontaxa. Konsekvensen var fallfärdiga bilar, analfabetiska förare, hund i framsätet oavsett om du hade bett om det (sällan).

En kväll avstigen ett flygplan kastade jag mig på flygplatsen in i en sådan rostig hundtaxi och bad om Vita huset, "men fort". Jag hade länge längtat efter den repliken. Mannen bakom ratten ursäktade sig med att han också just hade landat, till nyligen stridsvagnsförare i etiopiska armén. Så kunde jag visa vägen? Det kunde jag.

Detta var i förra årtusendet; före GPS-kartornas tid. Nuförtiden kallas det Uber och lanseras som nyskapande, hyllat särskilt av libertarianer som glömt att konkurrens enligt vedertagna marknadsekonomiska principer ska bedrivas på lika villkor. Allt är inte välkommet bara för att det är nytt. Fråga oss som åkt med riksdagens upphandlade taxibolag i åratal, inte för att förarna hittade vägen utan för att de var billigast. Tur att man hade bott i stan i 40 år.

Till överkursen  i Uber-frågan hör att en grupp förare i USA har stämt företaget för att få bli anställda istället för egenföretagare (The Economist 19/9). De har kommit på att någon måste betala deras pensioner, sjukvård och sociala försäkringar, eftersom kundernas slantar inte räcker, särskilt inte om man ska skatta för dem. Taxi, var god dröj!

Man kan skönja liknande principlöshet när det gäller en annan pophajp, Airbnb. Bakom det i förstone trevligt entreprenöriella i att hyra ut "sin" bostad till gästande döljer sig en vanlig men grov missuppfattning: att en bostadsrättsinnehavare äger lägenheten, som vore den en ägarlägenhet. Men så är ju inte fallet. Det hörs på namnet; man har köpt rätten att bo i en förening. Det är föreningen som äger och bestämmer.

Vår lilla förening skulle inte fungera om alla "hyrde ut" lägenheterna som vore vi hotell. Och vad säger skattemyndigheterna om dessa hotelljärers intäkter? Givet bokostnaderna i innerstaden är det rostfritt en mycket lönsam verksamhet genom utnyttjande av en annans äganderätt. Inte undra på att byggarna nu rapporterar att allt fler bostadsrätter köps och säljs utan att någon flyttar in.

Apropå begreppsförvirring och principupplösning noterar jag att folk och medier åter har börjat säga att "jag har sjukskrivit mig". Inte undra på att ohälsotalen åter exploderar, när de sjuka har tagit över "sjukskrivningen" från läkarna.



<< Tillbaka